OMBORD PÅ SKAMPAVOJAN

1. Den ryska galärflottans mål

Rubriken syftar på ryssarnas sjötåg till kvarkenområdet hösten 1714 - ett i finländska sjöhistorien mindre uppmärksammat krigståg under Stora Nordiska kriget. Artikeltexten baseras på material från sjöhistoriska föreningen Bothnia Navalis och Jakobstads museums 17-åriga forskningsarbete i Närpes och Maxmo havsområden, där man sedan 1800-talet har uppdagat mindre och större fynd från den ryska strapatsen.  Sjötåget var ett led i ryssarnas framryckning längs Finska viken via Hangö och Åland till Österbotten och vidare till Västerbotten. Den 27 juli 1714 möttes en svensk flottenhet under ledning av schoutbynacht (konteramiral) Nils Ehrenskiöld och den ryska galärflottan under ledning av tsar Peter den Store vid Hangöudd. I sjöslaget vann den nytillkomna ryska flottan sin första seger och till minne av detta har de ryska och sovjetiska flottorna haft som vana att döpa något av de större linjeskeppen till "Gangut" (Hangöudd).

1. Galärflottan avancerar längs den österbottniska kusten till Vasa och sänder därifrån fartyg till den svenska sidan och vidare längs den svenska kusten söderut för att rekognosera farleden och för att kapa lotsar.

 
2. Huvuddelen av flottan fortsätter från Vasa till Gamlakarleby för att leta efter och förstöra general Armfelts trupper och ifall detta visar sig omöjligt, förstör flottan tillsammans med landtrupperna den österbottniska kusten på ett fyra mil brett område för att försvåra eventuella svenska landstigningar.

 
3. Under dessa operationer flyttas ammunitionsförråden och fältsjukhuset från Helsingfors till Åbo, där också huvudstaben övervintrar.

 
4. Galärflottan söker sig vinterläger på en ort, där isläget är så tjänligt att tidiga operationer är möjliga. Vinterlägret bör befästas.

2. Sjötågets förlopp

I Vasa beslöt man att flottan skulle fördelas på två divisioner. Amiral Apraxins huvudstyrka hade för avsikt att ro och segla till Nykarleby efter att rekognoseringstrupperna meddelade, att Armfelts trupper var där. Divisionen avseglade den 11 september. När man nått målet upptäckte man att Armfelts kavalleri hade lämnat Nykarleby och enligt de uppgifter som ryssarna fick var Armfelt redan i Brahestad, medan Bruces kavalleri först nu höll på att anlända till Vasa.

Med tanke på den annalkande vintern, hungern och stormarna ansåg Apraxin att det fanns skäl nog att återgå till vinterlägret. Återtåget inleddes den 18 september. I lä för stormarna var divisionen tvungen att vänta två dagar på "Vargo" (Vargö), tre dagar på "Schelmker" (Skälmskär), tio dagar på "Rebso" (Räfsö) och två dagar på Lavskär. På den korta färden från Vargö till Kristinestad förlorade divisionen fyra skampavojar i stormen.

"Antalet i stormen omkomna karlar var i verkligheten större än i det blodiga slaget vid Hangöudd", berättar Myschlajevski. Divisionen kom till Raumo den 28 septemberoch några dagar senare till Nystad, efter att igen förlora två fartyg.

Generalmajor Golowins specialkommando, som omfattade nio skampavojar samt en odefinierad mängd mindre fartyg och kapade skutor, påbörjade den 11 september enligt order, sitt rekognoseringsuppdrag över Kvarken till Umeå. Golowin skrev i sin rapport att svårigheterna började redan vid Mickelsörarna. Några av hans fartyg grundstötte, eftersom han inte lyckats kapa lotsar. Snart efter Mickelsörarna kom han dock ifatt några svenska fartyg, som han kallade karbusar (skutor).

Vid Holmön utanför Umeå tog han sju krigsfångar, som berättade att general Ramses (generalmajor och landshövding Ramsay) trupper var i Umeå. Samtidigt kapade Golowins trupper tre svenska skutor av vilka en brändes och två överfördes till hans flotta. Golowin landsteg och anföll i en formation mot Ramsays trupper på 800 man, som flydde sen de kastat sina vapen och utrustning. De kapade svenska farkosterna var för tungt lastade, varför deras last överflyttades till Golowins fartyg och skutorna brändes upp.

Urkunderna berättar att Umeå brändes under sjötåget. Golowin konstaterar att staden brann, "men var av oss eller dem, får man aldrig reda på". Då man vet att de bottniska trästäderna var ytterst eldfängda, innehåller hans utlåtande antagligen ett korn sanning.

För de män som slet på skampavojarnas tofter, blev färden tillbaka till Vasa en tradegi, som Myschlajevski detaljerat skildrade redan år 1896. I Finlands historia, för att inte tala om marinhistorien, har man föga uppmärksammat - om alls - Appraxins och Golowins höstsjötåg. Fast förlusterna var avsevärt större än i det blodiga slaget vid Hangöudd, värderades sjötåget mycket högt av ryssarna. "Första gången visade vi för svenskarna vår farlighet". Golowins avdelning seglade i häftig storm från Umeå fem sjömil till "Golmia" (Holmön), sju sjömil öppen sjö till "Evse" och därifrån en sjömil till "Vestervo" (Västerö), där fyra skampavojar förliste. Därefter meddelas i Golowins beskrivning fram till Replot ett antal oidentifierade ortnamn: "Mym-som", "Gamon-mym-som", "Karpali" och "Kul-Gerla", tills avdelningen nådde Skutskäret på Replot och därifrån till Vestervik och Vasklot och vidare till Vasa. Golowins avdelning var i Vasa mellan 17 o. 20 september.

Vid Golowins "Vestervo" (Västerö) har man i åratal företagit undersökningar invid ett skär med namnet Ryssberget. Först Österbottens museum, senare i Jakobstads museums regi. Vid Ryssberget har man påträffat lämningar efter den ryska galärflottan. Daterade ryska ryska föremålsfynd och förekomsten av svenskt krigsbyte ger knappast anledning till misstankar att det inte skulle vara fråga om en skampavoj ur Golowins avdelning, som förlist i närheten av Västerö. Ännu en av Golowins fem återstående skampavojar förstördes i närheten av Sastmola kyrka. Under Golowins färd söderut påträffades flera förlista skampavojar, som hade tillhört Apraxins avdelning.

Som i texten framgått så innebar sjötåget stora förluster för ryssarna. Man förlorade 28 fartyg av vilka 16 var skampavojar, 285 män av olika rang, fyra brons- och 25 järnkanoner samt karlarnas personliga tillhörigheter. Sjötåget var ändå ryssarnas första krigståg, som nådde det egentliga Sverige så med andra ord betraktade ryssarna sjötåget mycket resultatrikt och värdigt sina stora förluster.

3. Galärflottan

Ryssarna använde i sin galärflotta roddfartyg av olika typer och storlekar. Den största typen var en galär (en annan bild), vars besättning, enligt vissa uppgifter, omfattade 500 man. Galären var ett tvåmastat fartyg utrustat med 16-25 årpar och 2-20 finkalibriga kanoner. Skampavojan (it. scampare i via) som också förekommer under benämningen halvgalär (ry. polugalära) var ett tvåmastat fartyg, utrustat med 12-16 årpar och 1-2 finkalibriga kanoner, med en besättning på ungefär 150 man. En brigantin var ett 1-2 mastat snabbseglande fartyg, med 12-15 årpar och besättning på 70 man.

Jämsides användes hästgalärer som transporterade hästar för flottans landskrigsuppdrag. En "strugg" (sv. struss) var ett enmastat, ålderdomligt flatbottnat fraktfartyg med en finkalibrig beväpning. Besättningen utgjorde 60-80 man. En "karbas" (sv. karbass) var ett enmastat, medelstort roddfartyg som användes för krigsmaterial- och manskapstransporter. Besättningen omfattade 70 man. "Ostrovskaja lodka" var ett mindre roddfartyg, som användes för landstigningstruppernas behov. Dessutom kapade ryssarna öster- och västerbottniska skärgårdsbåtar (ry. stjärbot). Ryssarna definierade skärgårdsbåten som en mindre enmastad rodd- och segelbåt med spri- och gaffelsegel och 6-8 årpar. Skutorna var starkare byggda än galärerna och därför kunde de bära 4-6 finkalibriga kanoner eller eventuellt nickhakar. Ryssarna kapade också skutor med hela besättningar som i förlustlängder och förteckningar över krigsbytesfartyg benämns "civila". De kapade besättningarna användes främst som "piloter" (lotsar). I förteckningarna nämns också några "eschalupe" (slupar), av okänt ursprung. De användes närmast som depeschfartyg.

Peter den Stores skärgårdsflotta omfattade sålunda en brokig samling rodd- och segelfartyg, vars allmänna benämning galärer är för begränsad. I flottans anfallsgruppering ingick i kolonnerna på sin höjd två helgalärer, medan resten var skampavojar. Eftersom flottans uppgift bl.a. var att rekognosera de grunda skärgårdsrutterna i svåra och okända förhållanden, hade helgalärerna eventuellt lämnats söderut. I grupperingen ingick dessutom de mindre brigantinerna, som fungerade som depeschsfartyg mellan kolonnerna. Speciellt Golowins expedition till Umeå utgjorde en rik samling fartyg av olika typer, vilket framgår av en svensk samtida karta, där ett ögonvittne på kartbladet har skisserat otaliga enmastade mindre roddbåtar och tvåmastade skutor jämsides med större skampavojar.
 

För krigståget till Öster- och Västerbotten var dock den tvåmastade skampavojan med latinsegel den viktigaste fartygstypen. Dess viktigaste mått var följande: längd 72 fot (21,95 m), köllängd 57 fot (17,45 m) och bredd 10 fot 2 tum (3,1 m). Skampavojan hade däck och akterkastell där officerarnas kajuta fanns. På det smala skrovet hade man byggt en rektangulär ram, som bar roddarnas tofter, där sexton bastanta årtullar på var sin sida var byggda. Mellan dessa fanns en längsgående kobrygga. Inför strid kunde den öppna relingen förses med bröstvärn. Roddutrustningen utgjorde som mest 32 åror. Vid högsta hastighet kunde skampavojarnas roddare utföra 26 drag i minuten. Hastigheten i resefart var ca. 2,2 m./sek. På en kort sträcka t.o.m. 4,4 m. Den för en galär mest typiska strukturen var förens ramm, vars spets var järnskodd. Med rammen försökte man köra motståndaren i sank.

Under 17 års forskning har man hittils påträffat endast en skampavoj eller en brigantin. Skrovet är dock så demolerat att närmare detaljer ifråga om utseendet än så länge förblivit okända. De delar av spanten och kölen som finns kvar ger inte möjligheter till särskilt långtgående tolkningar. Senare förlängdes skampavojen till 31.7 m och bredden till 5.33 m. Skampavojans djupgående varierade också efter storleken, som störst 1,4 m.

Termerna skampavoj och brigantin används inte konsekvent i källorna utan ibland anges brigantin som allmän benämning både för skampavoj och brigantin. Brigantinen var endast litet mindre än en skampavoj. Dess viktigaste mått var följande: däckslängd 67 fot 8 tum (20,62 m), köllängd 50 fot 4 tum (15,34 m) och bredd 9 fot (2,97 m). Både skampavojen och brigantinen var ursprungligen konstruerade och byggda av holländska mästare, oavsett den engelska ambassadören C. Withworths karaktäristik "italienska halvgalärer".

På Kronverks varv vid Peter Pauls fästning byggdes år 1703 tretton brigantiner. Den huvudsakliga byggnadsplatsen var vid denna tidpunkt Olonets skeppsvarv. Den 3.11.1703 skrev underskeppsbyggmästare F. S. Saltikov till Peter den Store att på Lodeinij Pol´e byggdes modellexemplaren till en brigantin och en skampavoj. Efter dessa modeller kölsträckte skeppsbyggmästare J. Kol ännu i början av samma år 12 skampavojar och brigantiner. I en av sina ukaser från 1707 erinrade Peter den Store att man byggt brigantiner efter skampavojmetoden. Han syftade förmodligen på de brigantiner som byggdes åren 1703-04.

Skeppsbyggnadseleven M. A. Tsherkasov ledde bygget av en skampavoj. Från och med 1.2.1704 kölsträckte J. Kol på Olonets varv ännu 24 brigantiner. I mars samma år byggdes tre brigantiner som senare användes som modell för 34 brigantiner vid Nevafloden.

Följden av det ivriga skeppsbyggeriet blev att då Ryssland hade fått Nevamynningen säkrad hade riket en tillräckligt slagkraftig rodd-segelfartygsflotta. Amiral F. A. Golowin meddelade i ett brev till diplomat I. P. Patkull att Peter den Store kunde sända 100 brigantiner till Östersjön, samtliga med 5 kanoner och en marinsoldatavdelning på 50 man. Även Golowin använde då den almänna benämningen brigantin om roddsegelfartyg av olika typer. Bozis skrev samtidigt att till våren blir 100 gallioner, skampavojar och brigantiner färdiga. I november 1704 omnämns i rullorna likaledes, att i St. Petersburg finns 100 brigantiner, skampavojar och gallioner.

Vid Finnviken i Närpes undersöktes en österbottnisk skuta, där det fanns likadan ammunition som i de ryska fynden. Man kan förmoda att skutan hörde till de fartyg som ryssarna kapat. I en dendokronologisk undersökning daterades avverkningstiden för skutans trämaterial till senhösten 1709 eller början av 1710. Skrovets datering hänvisar sålunda till början av stora ofreden. Den äldsta undersökta trädelen hade börjat växa år 1423.

En intressant detalj, barlaststenarna, anknyter till omsorgen om fartygets stabilitet. På bottnen mellan spanten hade man staplat ett tegel- och stenvarv. En av de bevarade stenarna var skulpterad så, att den passade exakt mellan spanten. Spanten var mycket massiva med tanke på fartygets dimensioner: drygt 6 tum tjocka och breda. De hittils konserverade delarna av fartyget visar att det varit en ytterst lätt och smal farkost.

4. Galärflottans manskap

En kapten, en styrman, en skeppstimmerman, en skeppssmed samt några kanonjärer och matroser. Den huvudsakliga besättningen bestod av marinsoldater, både infanterister och grenadörer.

Arkangels, Galicias, St. Peterburgs, "Vätskis" och Palagots regementen var underställda den ryska galärflottan och manskapet fungerade både som roddare och krigsmän.

Skampavojarna och brigantinerna kämpade i en anfallsgruppering som bestod av tre linjer. Linjerna strävade till närkontakt, dvs. de strävade till att äntra fiendefartygen. Först avfyrades förens kanoner, sedan gjorde man en anstormning med stöd av handeldvapen och därefter fortsatte striden på fiendefartygen med blanka vapen, svärd och stridsyxor.

År 1992 undersöktes vid Statens historiska museum i Stockholm ett skelettfynd från Närpes. Det var fråga om ben och kranium av en c. 19-25-årig kraftigt byggd man, 183 cm lång.

Av tandstrukturen att döma hade han lidit - utom av köld och svält - också av häftig tandvärk. I fyndområdet finns flera oundersökta lämningar av drunknade marinsoldater kvar. Uniformernas knapprader och söljor ger avslöjande signaler till metalldetektorn, där skeletten ligger framstupa, täckta av ett lager bottengyttja.

5. Uniformer

Rekonstruktion av en rysk matrosuniform.  Teckning: JM - Pekka Toivanen

Jämsides med det holländska krigsmaterialet anammade den ryska flottan även den holländska örlogsflottans uniformer. Matroserna använde i slutet av det Stora Nordiska kriget en kort blåklintsblå uniformsjacka, långa byxor med breda byxben eller knäbyxor och en svart bredbrättad filthatt. På en gravyr från 1696 avbildas Peter den Store iklädd matrosuniform invid en galär av holländskt ursprung.  Infanteriregementens uniform var förmodligen den då använda gröna långrocken av justaucorps-typ, knäbyxor och en trekornshatt eller karbus. Tygprov från uniformerna har inte bevarats, men däremot ett stort antal mässingsspännen, tennknappar med dubbelörnsfigur från infanteriuniformer samt släta mässingsknappar från matrosuniformer. Enligt fynden nyttjades skor eller stövlar tillverkade på samma läst, med tvärt avskuret framparti och följaktligen lika både för höger och vänster fot. Den personliga utrustningen bars i en läderryggsäck av tornistertyp. En mycket välbevarad sådan finns bland fynden.  De många fynden av spännen från kappor visar att åtminstone officerarna använde kappa. Till uniformen hörde också gevärs- och svärdsgehäng med stora söljor över båda axlarna samt i vissa fall ett stort tennspänne med dubbelörnfigur. Gehängen gick i kors till sidorna på samma sätt som i den karolinska uniformen. Infanteristerna kan också ha haft en svångrem med spänne.

6. Proviantunderhåll

Av den anledningen hade man skäror med sig. Ett flertal olikartade handtag av trä har förmodligen tillhört skäror, vars metalldelar rostat bort. De minsta handtagen kan eventuellt härstamma från knivar. Österbottens ödeläggelse var oundviklig eftersom tömning av sädesbodarna hörde till krigsoperationerna, enligt Peter den Stores order.

På fyndområdet i Närpes lyfte man upp fjorton handkvarnsstenar, som användes vid malning av säd. Vissa stenar bär spår av att de även använts för att slutföra de gjutna och till formen ännu rätt halvfärdiga blykulorna.

Vid Finnviken i Närpes fanns av allt att döma en av galärflottans skyddshamnar. I Finnviken har på ett litet område bevarats ett 50-tal s.k. "ryssugnar". Skärgårdsflottans grundgående fartyg och de rutter man seglade möjliggjorde matlagning på stranden. Fiskeredskap har än så länge inte påträffats.

7. Förvarningskärl och matbestick

Föremål tillverkade av kolhaltigt osmundsjärn har graffitiserats. T.ex. grytor har bevarat sin ursprungliga form som ett skört skal av grafit fast järnet helt rostat bort.

Ombord på galärerna fanns ett betydande antal kittlar tillverkade av koppar samt större förvaringskärl i trä. Vid Ryssberget hittades en stor blyhylsa med mässingskran. Kranen har hört till en stor trätunna för friskvatten eller öl. En del av tennföremålen är försedda med svenska tenngjutares stämplar från slutet av 1600-talet. Man kan således anta att tennföremålen är krigsbyte från Umeå. Bland tennföremålen finns en serie mycket väl bibehållna tallrikar medan stopen däremot är så illa åtgångna av tidens tand att deras ursprung svårligen kan bestämmas. De fyrkantiga och ovala tennflaskorna i fyndmaterialet från Närpes och Maxmo, har tjänat till förvaring av vin eller brännvin. Silvertumlare funna vid Ryssberget, vittnar om muntra backanaler.

Skedarna var vanligen tillverkade av trä, men även av mässing och bland fynden finns även en ihopfällbar "fältsked" i silver. Smöraskar och snusdosor var tillverkade av furu i svepteknik. Ovala metalldosor i barockstil av mässing eller mässings-legering finns också bland fynden. Små tunderaskar i mässing innehöll eldstål, liten flintstensbit och en bit fnöske, som dock har förvittrat. Till den enkla servisen hörde även små kaggar och byttor i laggkärlsteknik, antagligen för förvarning av brännvin.

Ombord på lastdragarna tillredde manskapet sin dagliga kost i trefotspannor av keramik, men det var inte möjligt i trängseln på roddbåtarna. De grundgående skampavojarna och brigantinerna med sina stora besättningar tog i land för matlagning.

8. Vapen och ammunition

Av musköterna återstår endast s.k. "Amsterdam-skyltar". VOC - det holländska ostindiska handelskompaniet försåg sina musköter med sådana skyltar. Skyltarna vittnar om de starka förbindelser Peter den Stores flotta hade med Holland. Även de böjda ammunitionsväskorna i bokträ med borrade hål är tillverkade efter holländsk modell.

Trädelarna av två kavalleripistoler är välbehållna.

9. Andlig vård

I fyndmaterialet finns många föremål som anknyter till den ortodoxa tron. Reseikonerna var personliga föremål, som var lätta att bära med på sjötåget. Bland dem kan nämnas en medaljongformad mässingsikon från slutet av 1600-talet eller början av 1700-talet. Ikonen har tre bildmotiv, av vilka det s.k. "Znamenie" eller Marie bebådelsemotivet är bäst bevarat. De två andra motiven är den korsfäste Kristus, Jungfru Maria och Maria Magdalena samt Johannes och centurion Longinus. Ikonen är till stilen typisk för Andrei Rublevs skola. Vid Ryssberget har tillvaratagits tre välbevarade ortodoxa s.k. "blomstrande kors".

10. Männens personliga ägodelar

Bland fynden från dykningarna sommaren 1992 finns ett s.k. Arlaud-fickur. Det är tillverkat av urmakarmästare Sebastian Arlaud i Génève, men av kommersiella skäl använde han London som beteckning för tillverkningsorten. I boetten finns ett vackert porträtt av en dam klädd i en indigoblå dräkt.

De bevarade toalettartiklarna är få: Några små skäggkammar tillverkade av koppar och horn med tennbeslag. En träkista, som kanske tillhört skeppssmeden var fylld med låsdelar till pistoler och musköter, skaft till mejslar eller knivar, spännen och andra småföremål. En läderbälg hörde antagligen också till smedens utrustning, medan ett bläckhorn i keramik tillhört en skrivare eller officer.

En del föremål i fyndmaterialet har tolkats som krigsbyte från Umeå. Ljusstakar av mässing samt identifierade delar av ljuskronor från kyrkor. Några av föremålen är tillverkade vid Skultuna bruk. Om det handlar om personligt krigsbyte eller saker tänkta för ryska kyrkor kan vi knappast längre få någon kunskap om. Det samma gäller två rektangulära fönsterbågar med små blyinfattade fönsterglas. De kan förvisso härstamma från akterbyggnaden på en skampavoj eller brigantin, men den lätta konstruktionen antyder att ursprunget är ett annat.

11. Epilog

Sen de grundgående fartygen spolats upp på skären slogs de sönder och samman av stormar och isens rörelser. Landhöjningen lyfte upp vraken så att virket blev lättillgängligt. Lokala fiskare har använt skeppsvirket som ved för sina lägereldar. I eldstädernas aska förekommer ofta högar av spik, alla i samma dimension. Två vrak, en skuta och en skampavoj eller eventuellt brigantin är speciellt värdefulla eftersom de återfunnits i skyddade lägen. Undersökningen av dem kommer att ge värdefulla detaljkunskaper om fartygens byggnad. Detta gäller i synnerhet skampavojan eller brigantinen.

Den lokala mytbildningen kring det ryska sjötåget 1714 har på många sätt kunnat verifieras med hjälp av de marinarkeologiska undersökningarna. Folkdiktningen berättar om en kapellanen Lars från Umeå, som efter att hade blivit krigsfånge och satt att lotsa de ryska galärerna med flit styrt fartygen på grund.

Fynden bekräftar en del av de rikhaltiga uppgifter i skärgårdssocknarnas folktraditioner, som insamlades och publicerades i början av 1900-talet.

Ett påbörjat samarbete med Sjöhistoriska museet i St. Petersburg har gett viktigt bild och litteraturmaterial. Otvetydigt bekräftas källuppgifterna av de fynd man gjort i galärernas förlisningsområden. Den marinarkeologiska forskningen har belyst många problem som gäller flottans etapplatser, karaktären av proviant- och ammunitionsunderhåll, proviantanskaffning och -förvaring, den huvudsakliga beväpningen samt infanteriets betydande del i fartygens besättning. De småföremål, som har hört till männens personliga utrustning och egendom, ger ett intressant tillägg om livet under de svåra förhållandena ombord på den ryska skärgårdsflottans fartyg.